Livet i Barra Honda

Denna artikel handlar om Barra Honda, en liten by i nordvästra Costa Rica, en bit utanför staden Nicoya. Jag skrev artikeln åt Gotlands Allehanda efter efter att ha bott i byn i nästan tre månader 1995.

Det är varmt och ån är sedan länge torr på vatten. Naturen skiftar i gult, orange och ljusbrunt, men en del träd trotsar ännu torkan och försöker behålla sina blad gröna. En man till häst driver cirka 20 kor med kalvar till ett bättre bete – en livs levande “cowboy”. Det är i slutet av mars i byn Barra Honda och det har inte regnat på tre månader. Det är torrperiod och en del brunnar har börjat sina, men snart kommer regnet säger männen utanför den lilla affären.

Byn Barra Honda ligger i nordvästra Costa Rica i skuggan av berget med samma namn som byn. Till den lilla byn går det tre vägar, en dålig och två som är sämre. Där vägarna möts bildas byns centrum. En del säger att det bor 100 människor här, andra påstår 300 personer. Sanningen är nog den att ingen vet var byn börjar eller slutar och vem som skall räknas. Kring korsningen ligger husen tätt, men sedan blir avståndet till grannarna längre. Namnet Barra Honda härstammar från den tid då indianerna levde här, men av deras liv syns inget nu. Deras kultur har sedan länge blandats med de övriga kulturerna som kommit till Costa Rica och övriga Latinamerika.

På morgonen vaknar byn sakta upp, klockan är sex och solen har börjat gå upp bakom bergen. Tupparna gal i kapp med hundarna som skäller och en doft av rök sprider. Det är kvinnorna som tillagar frukosten på sina vedeldade spisar utanför husen. Frukosten består i regel av ris blandat med bönor och ägg, till det dricker man kaffe. Solen stiger snabbt på himmelen och värmen börjar komma, på natten är det ca 20 grader men på dagen stiger temperaturen till 35 grader under torrperioden. Människor börjar nu synas på den lilla vägen, kanske på väg till jobbet. En del cyklar, andra åker bil medan somliga tar sig fram på häst. Vid “sjusnåret” kommer bussen, som oftast är full av människor, den stannar till några korta sekunder och kör vidare till Nicoya. Det är en stad som ligger 20 km bort och det är här man gör sina stora inköp och finner annan service. En del av Barra Hondaborna jobbar där, men många i byn har inget egentligt jobb. De tar de säsongsarbeten som finns t ex på melonfarmen eller hjälper någon släkting när det behövs. Ett yrke som man kanske trodde var utdött finns här, nämligen “cowboysen”. Det är stora områden i dalen som boskapen betar på och det är inte ovanligt att man möter en “kofösare”, som driver sina kor, tjurar och kalvar från ett bete till ett annat. 

Människorna i denna by lever ett annorlunda liv än vad vi i Sverige gör. De tänker också på ett annat sätt och mentaliteten är olik vår. Man brukar tala om “manjanatempo” dvs att det som skall göras idag kan lika gärna ske imorgon. Låter kanske sunt och skönt för stressade svenskar, men blir väldigt frustrerande för en utomstående när inget händer och tiderna inte hålls. De lever utan att stressa, de trivs bäst med att sitta i en gungstol och fundera och diskutera. För dem betyder inte pengar så mycket. Frihet är ordet och att människor får magsår av att stressa är de nog lyckligt ovetande om. Generalisera är farligt och sanningen är nog den att en del i byn ändå vill göra karriär och tjäna pengar. Frågan blir då följaktligen, vem är lyckligast?

Husen är av skiftande slag men har det gemensamt att de har en terass mot vägen där man kan sitta i en gungstol och ta det lugnt. En del av husen är byggda av tegel och betong och är målade. Vissa liknar dock mer kojor och är gjorda med ohyvlade bräder och ihopsamlad plåt. Ofta bor man flera generationer i ett hus och de äldre hjälper till med vad de kan. Husen är alla omgärdade med ett staket och där innanför håller man sina husdjur – grisar, höns och ankor. “Tepisquintel” är ett djur som en del i byn har. Det är ett råttliknade djur som blir cirka 40 cm långa. De hålls i bur och slaktas sedan och köttet räknas som en delikatess. En annan specialité för området är “vino cojol”. Det är en dryck som utvinns ur saven från en speciell palm. Man bereder inte drycken, utan låter saven stå några dagar på flaskor och på så sätt bilda alkohol naturligt. Drykcen är vit och och har en lite grumlig konsistens. Kanske är det som med “gotlandsdricku” att man bör vänja sig, för den smakar inte så bra anser jag. Bättre smakar då alla safter som de gör av frukterna som man samlar i skogen eller odlar i sina trädgårdar.

Berget Barra Honda som skuggar byn på morgonen är en nationalpark och hit kommer turister från både Costa Rica och övriga världen. Det är känt för sina 42 grottor fulla med stalaktiter och stalagmiter, en av dessa är nu öppen för turister. Det är dock en dyr historia att besöka dem, eftersom man måste ha med sig tre guider för säkerhetens skull när man klättrar ner i grottorna. Det finns regler om hur man som turist skall bete sig i parken men dessa regler efterlevs inte alltid. Man har problem med människor som bryter av kalkformationerna i grottorna och folk som fångar djur, speciellt fåglar, och tar hem. 1992 var det två tyska turister i parken som inte följde den markerade leden, de gick istället sin egen väg och gick vilse. I den starka solen klarade de sig inte länge utan vatten och dog av utmattning och vätskeförlust.

I Barra Honda känner alla varandra och man diskuterar gärna. Det är inget konstigt att gå och hälsa på någon utan något riktigt ärende. Pratar bort en stund gör man även utanför “pulperian” – den lilla affären – där man har allt från baslivmedlet ris till svenska tändstickor och kinesiska plastdockor. Andra mötesplatser är den lilla baren med två biljardbord ochhär syns ofta byns ungkarlar, eller den offentliga telefonen. Det finns bara två telefoner i byn, en privat och en offentlig. Till den senare är kön ofta lång och man får god tid att diskutera de senast fotbollsresultaten eller politiken.

Brevid fotbollsplanen, som inte nyttjas för ofta, ligger kyrkan. Det är en nybyggd vitkalkad byggnad med stora fönster. Någon gång i månaden kommer en präst och predikar den katolska läran, som är statsreligion i landet. Kyrkan är då oftast välfylld. I andra änden av byn ligger ett litet enkelt kapell och dit går de få människor som tror på Luthers lära. De olika gudstjänsterna skiljer sig mycket. Den katolska är mycket lugn och sansad medan det i kappellet är full fart. Här sjunger man högt till trallvänliga låtar, klappar händerna och predikanten predikar med stor inlevelse,

När vi i Sverige har vinter är det i Barra Honda sommar, eller torrperiod som de säger. Det regnar kanske inte på tre eller fyra månader och solen skiner hela dagarna. Låter kanske trevligt för en frusen svensk, men sanningen är att detta är upphov till stora problem – bränder. 1994 brann tio procent av den totala arealen upp i provinsen där Barra Honda ligger. Resurserna man har för att släcka bränderna är små, de bekämpas av frivilliga människor som arbetar med maschetas och sågar för att skapa brandgator. När jag nämner att vi i Sverige släcker skogsbränder med helikoptrar skrattar de, samtidigt som de förklarar hur liten budgeten är för bekämpningen. Ofta beror bränderna på slarv och oförsiktighet, men olika organisationer försöker att informera om riskerna med att elda i naturen, speciellt satsar man på information till barnen.

Vid halv fem kommer bussen tillbaka, den stannar till vid “pulperian” och folket kliver ur. Man blir kvar ett tag och diskuterar de senaste nyheterna från stan. Solen har börjat dala och precis som solen går upp snabbt på morgonen går den nu fort ner. Himmelen blir för en kort tid vackert röd, när solen sänker sig bakom bergen, men sedan blir det fort mörkt. Det är dock inte ofta långvarigt, månen lyser snart starkt över bygatan som saknar gatlycktor. Livet i byn avtar, människorna samlas i sina hem eller besöker den lilla krogen för att ta en öl, spela biljard eller bara diskutera lite till. Pratet och skrattet blandas med syrsornas sång och på avstånd kan man i bland höra någon apa skrika. Vid nio är det mörkt i de flesta husen och människorna sover snart.