Untitled Document

Startsida!

- 2014
- 2011-2013
- 2010
- 2009
- 2008 - Q3 & Q4
- 2008 - Marathon
- 2007 - Klassiker
- 2006 - Hösten
- 2014
- 2013
- 2012
- 2011
- 2010
- 2009
- 2008
- 2007
- 2006
- 2005
- Tävlingsresultat
- Alla tävlingar
- Sthlm Marathon
- Vasaloppet
- Vätternrundan
- Vansbrosimningen
- Lidingöloppet
- KlassikerQuiz
- MarathtonQuiz
- 2012
- 2011
- 2010
- 2009
- 2008
- 2007
- 2006
- 2005
- 2004
- 2003
- 2002
- 2001
- OS-tips 2004
- OS-tips 2006
- OS-tips 2012
- IQ-tips
- KlassikerQuiz
- MarathtonQuiz


Besökare
just nu: 1

Besökare de
senaste 24
timmarna: 33


eXTReMe Tracker


 

Island
En bussresa på Vägen
>>Bilder
>>Artikel - kontrasternas land



Denna artikel skrev jag då jag befann mig på Island sommaren 1993 och den publicerades i Gotlands Allehanda den 2 december samma år.

 

Något försenad lämnar bussen Egilstaðir. Vi passerar Shellmacken, banken, posten och de få bostadshusen, som finns på denna sida av staden. Vi åker över bron och in i en dal. Klockan är kvart över fyra och framför mig har jag en resa på sex timmar innan jag når Höfn, som är dagens etappmål.

I morgon skall jag åka vidare till Reykjavik på Islands riksväg 1 - Vägen, som den kallas kort och gott. Den är 1400 km lång, ringlar sig runt hela ön och är som en pulsåder för hela ön med Reykjavik som dess hjärta. När man åkt riksväg 1 har man sett vulkaner, varma källor, stora glaciärer med kilometertjock is, isberg och vattenfall.

Jag sitter mitt i bussen på höger sida och har god utsikt över landskapet som passerar. Vi åker genom en dal med en å som slingrar sig fram och på båda sidorna reser sig höga fjäll. Topparna är vackert klädda med snö och smältvattnet rinner ner för fjällsidorna och bildar fantastiska vattenfall.

Framför sitter en kille vars ålder jag uppskattar till cirka 25 år. Han berättar att han kommer från Australien och att han under sex månader ska se världen. En vecka har han på sig på Island. Han påstår att han inte sett något som liknar Islands natur, inte ens i Australien. Och så skrattar han för att i nästa ögonblick påpeka, att han inte vill bo här.

Ån blir allt större av allt smältvatten och övergår i en älv innan den mynnar ut i en fjord. Längst in i fjorden finns en lite fiskeby och bussen stannar för att ta upp några passagerare.

Bussen är halvfull och består mest av tyska turister. Chauffören är en mörk islänning med mustasch, som då och då tittar på oss i sin stora backspegel för att se att vi sköter oss. Bredvid honom sitter de enda isländska passagerarna. Det är två äldre herrar, som diskuterar högt. Ibland frågar de om chaufförens åsikt. Han svarar utan att ta blicken från vägen. Han har full kontroll på sitt fordon, som framförs på en alltför ofta dålig och smal grusväg. Vägen är dock på sina ställen belagd med asfalt.

Ut och in i fjordar
Vägen följer fjorden ut till dess näs och sedan in i en ny fjord. Så pågår vår resa ett tag - ut och in i fjordarna. Plötslig stannar chauffören och han går ut och röker. Alla turister springer ut med sina dyra kameror och fotograferar. Vad vi ser är en klippvägg, som stupar rakt ned och längst ner vid vattnet finns en smal remsa med sand. På klippväggen finns fågelbon och massor av fåglar flyger omkring i luften. Efter några minuter har vår chaufför rökt färdigt och resan fortsätter.

Här och var längs vägen finns det bondgårdar. De ligger idylliskt vid kustremsan mellan havet och fjället. Jag funderar hur det kan vara att bo här, speciellt på vintern med snö och vind. De måste vara tålmodiga, sega och starka, de som bor här.

Inne i fjordarna ligger ofta små fiskebyar. De har namn som Faskruðsfjörður, Stöðvarsfjörður eller Breiðalsvik. De ser alla nästa likadan ut med hamn, fiskfabrik, bensinstation, kyrka och skola. Bostadshusen är ofta byggda av plåt och målade i glada färger. Trädgårdarna är mycket välskötta med blommor, buskar och små träd.

Typiskt islandsväder
När vi startade vår färd från Egilstaðir var vädret vackert - med isländska mått. Men sen mulnade det på och regnskurarna kom och gick. Det är typiskt islandsväder, ena stunden bra och sedan dåligt.

När vi åkt i tre timmar, dvs. halva vägen stannar bussen i en ort som heter Djupivogur. Först på isländska och sedan på dålig engelska meddelar chauffören att vi stannar här i 25 minuter. Jag, liksom många andra av bussen passagerare, går in i en av byns två bensinstationer och beställer "Heitar pylsa". Det är isländsk varm korv med bröd som nästan liknar svensk. Undantaget är att senapen och ketchupen ligger under korven tillsammans med torkad lök. Det smakar gott och innan bussen far vidare hinner jag med en liten promenad i byn. Jag konstaterar snabbt att byn påminner om alla andra fiskebyar vi passerat.

Bredvid i bussen sitter två unga tyskar. De har hela tiden varit fascinerade av det landskap vi passerat, men nu har de somnat. Det är dock inte lätt att sova någon längre stund, titt som tätt hoppar bussen till på den dåliga vägen och väcker alla. Sover gör inte de två islänningarna längst fram. De diskuterar fortfarande ivrigt. Efter en dryg timmes resa från Djupivogur stannar bussen vi den bondgård och den ene av de två kliver av.

Natten i Höfn
Natten skall tillbringas i Höfn, en stad på Islands sydöstra kust med cirka 2000 invånare. Tio kilometer innan staden stannar bussen. Det är en fantastisk utsikt över staden och den stora glaciären Vatnajökull. Trots att klockan är närmare tio på kvällen är det ännu ljust och regnet har upphört. Den sista biten till Höfn är en enda lång nedförsbacke. Vi är något försenade efter 30 mil och sex timmar i bussen.

Jag tar in på stans billigaste vandrarhem. Innan jag går och lägger mig tar jag en kort promenad i den lilla staden. Jag träffar några ungdomar och börjar prata med dem. Jag frågar vad som händer i staden? De tittar på varandra och säger samtidigt "I helgen är det fest" och så ler de.

Sju timmars sömn, lite mat och jag är tillbaka i bussen. Jag känner igen en del sedan igår, men de flesta är nya. Det finns bara några få platser kvar i bussen när vi lämnar busstationen i Höfn och börjar vår 48-milaresa till Reykjavik. Det ä många tyska som igår, men jag hör även engelska, danska och italienska talas av människorna i bussen. Inga isländska resenärer syns till. De flyger nog, tänker jag.

Islänning är dock vår chaufför, som är ny för dagen. Han är yngre än gårdagens och ser betydlig trevligare ut. Till sin hjälp har han en ung söt assistent. Hon sköter biljetter och passagerarservicen.

Europas största glaciär
Vägen slingrar sig fram mellan havet och den stora glaciären Vatnajökull. Det är Europas största och den är med än 2½ gånger större än Gotland. Jag läser i min turistbroschyr att isen på sina ställen är 1000 meter tjock. Alla tittar fascinerade på underverket, där den breder ut sig i dalgången. Längst ned är isen svart av sand och jord, men när jag längre upp på glaciären är isen snövit.

Efter 1½ timmes färd sker vårt första stopp vid issjön Jökulsárlón. Här "kalvar" Vatnajökull och stora isblock och isberg flyter omkring i sjön. Det är en av Islands största turistattraktioner och här finns självklart restaurang och kiosk med alldeles för höga priser.

Vi får 20 minuter på oss att fotografera, men det isländska vädret spelar oss ett spratt. Det har hela tiden varit sol, men så plötsligt har molnen ryckt fram och det börjar att regna. Vår sikt är inte god, men jag kan tänka mig att upplevelsen blir större vid vackert väder.

Söker efter äventyr
Många kliver av här och bussen fortsätter halvfull. De människor som väljer att turista med buss runt Island istället för en varm Medelhavsö är nog speciella. De söker säkert efter äventyr och upplevelser. Och visst finns det här, Islands natur är ren och nästintill orörd.

Många tältar och har kläder därefter. Fjällrävenbyxor, fleecetröja, gortexjacka och grova skor är det som gäller. Självklart drar de omkring på med en stor ryggsäck också. De riktigt tuffa cyklar runt ön. Det är 140 mil och tar cirka fyra veckor. Puh...

Vi lämnar sjön med det konstiga namnet, men inte Vatnajökull. Den syns länge. Landskapet vi far genom är fullt av vattendrag med smältvatten från glaciären. Efter ett tag blir allt bara grus och vatten - ganska tråkigt - och vägen bättre, så jag slumrar in.

Isländska orter kan vara svåra att uttala, som till exempel Kirkjubæjarklaustur. Det är ett litet samhälle med skola, butik och hotell. Byn ligger mycket vackert vid nere på ett slättland mellan bergen och havet. Gräset är grönt och bönderna har just börjat höslåttern, men gräset blir inte speciellt högt. Skörden blir nog inte så bra.

Sterilt lavalandskap
Jag är mycket hungrig efter närmare fem timmar i bussen, så när bussen stannar vid byns kombinerade butik och restaurang beställer jag självklart "pylsa". Mätt och belåten åker vi vidare. Jag tittar på kartan och konstaterar att vägen kommer att gå genom ett lavalandskap den närmaste tiden. Det är helt sterilt, med undantag för mossa. Här och var kan jag se får som går runt och betar på mossa. Fantastiskt hur de kan överleva och växa här. Den stelnade lavan är intressant till en början, men efter 1½ timme är jag trött på det.

Gårdarna blir allt fler och gräset på fälten allt högre. Vi närmar oss Islands riktiga jordbruksområde. Här arbetar bönderna intensivt med att slå höet och få in det torrt. På många åkrar, eller tun som islänningarna säger, ligger det fullt av vita ensilagebalar. Det är något som stör det engelska paret framför mig. Det tycker det stör deras utsikt. De inser nog inte att de är nödvändiga för jordbrukarna för att kunna driva sina jordbruk.

På avstånd syns vulkanen Hekla. Den är snöklädd, men inuti är den het och kan när som helst få ett utbrott. Det senaste utbrottet var 1991. Om jag tittar åt andra hållet kan jag se havet och skymta Vestmannaöarna. Där var det ett stort utbrott 1973 och alla 5000 invånare fick evakueras från ön. Mirakulöst omkom ingen.

När vi bara har en timme kvar till Reykjavik lämnar vi jordbrukslandskapet och åker upp på en bergsplatå med lava och jord. Vädret är vackert med en stor sol på en klarblå himmel när vi skymtar de höga husen i huvudstaden. Det är inte många som är kvar sedan i morse, de flesta har valt att stiga av någonstans längs vägen.

Precis enligt tidtabellen rullar bussen in på Reykjavik busstation klockan halv sju. Jag tar min packning och tackar chauffören och hans assistent för resan. Nu är det dags att upptäcka Reykjavik.


Index
Till sidans topp

Sidans topp

Kommentarer
Kommentarer

Senast uppdaterad: 2009-08-09


 

Untitled Document