Denna
artikel skrev jag då jag befann mig på Island
sommaren 1993 och den publicerades i Gotlands Allehanda
den 2 december samma år.
Något försenad
lämnar bussen Egilstaðir. Vi passerar Shellmacken,
banken, posten och de få bostadshusen, som finns
på denna sida av staden. Vi åker över
bron och in i en dal. Klockan är kvart över
fyra och framför mig har jag en resa på sex
timmar innan jag når Höfn, som är dagens
etappmål.
I morgon skall jag åka vidare
till Reykjavik på Islands riksväg 1 - Vägen,
som den kallas kort och gott. Den är 1400 km lång,
ringlar sig runt hela ön och är som en pulsåder
för hela ön med Reykjavik som dess hjärta.
När man åkt riksväg 1 har man sett vulkaner,
varma källor, stora glaciärer med kilometertjock
is, isberg och vattenfall.
Jag sitter mitt i bussen på
höger sida och har god utsikt över landskapet
som passerar. Vi åker genom en dal med en å
som slingrar sig fram och på båda sidorna
reser sig höga fjäll. Topparna är vackert
klädda med snö och smältvattnet rinner
ner för fjällsidorna och bildar fantastiska
vattenfall.
Framför sitter en kille vars
ålder jag uppskattar till cirka 25 år. Han
berättar att han kommer från Australien och
att han under sex månader ska se världen.
En vecka har han på sig på Island. Han påstår
att han inte sett något som liknar Islands natur,
inte ens i Australien. Och så skrattar han för
att i nästa ögonblick påpeka, att han
inte vill bo här.
Ån blir allt större av
allt smältvatten och övergår i en älv
innan den mynnar ut i en fjord. Längst in i fjorden
finns en lite fiskeby och bussen stannar för att
ta upp några passagerare.
Bussen är halvfull och består
mest av tyska turister. Chauffören är en mörk
islänning med mustasch, som då och då
tittar på oss i sin stora backspegel för
att se att vi sköter oss. Bredvid honom sitter
de enda isländska passagerarna. Det är två
äldre herrar, som diskuterar högt. Ibland
frågar de om chaufförens åsikt. Han
svarar utan att ta blicken från vägen. Han
har full kontroll på sitt fordon, som framförs
på en alltför ofta dålig och smal grusväg.
Vägen är dock på sina ställen belagd
med asfalt.
Ut
och in i fjordar
Vägen följer fjorden ut till dess näs
och sedan in i en ny fjord. Så pågår
vår resa ett tag - ut och in i fjordarna. Plötslig
stannar chauffören och han går ut och röker.
Alla turister springer ut med sina dyra kameror och
fotograferar. Vad vi ser är en klippvägg,
som stupar rakt ned och längst ner vid vattnet
finns en smal remsa med sand. På klippväggen
finns fågelbon och massor av fåglar flyger
omkring i luften. Efter några minuter har vår
chaufför rökt färdigt och resan fortsätter.
Här och var längs vägen
finns det bondgårdar. De ligger idylliskt vid
kustremsan mellan havet och fjället. Jag funderar
hur det kan vara att bo här, speciellt på
vintern med snö och vind. De måste vara tålmodiga,
sega och starka, de som bor här.
Inne i fjordarna ligger ofta små
fiskebyar. De har namn som Faskruðsfjörður,
Stöðvarsfjörður eller Breiðalsvik.
De ser alla nästa likadan ut med hamn, fiskfabrik,
bensinstation, kyrka och skola. Bostadshusen är
ofta byggda av plåt och målade i glada färger.
Trädgårdarna är mycket välskötta
med blommor, buskar och små träd.
Typiskt
islandsväder
När vi startade vår färd från
Egilstaðir var vädret vackert - med isländska
mått. Men sen mulnade det på och regnskurarna
kom och gick. Det är typiskt islandsväder,
ena stunden bra och sedan dåligt.
När vi åkt i tre timmar,
dvs. halva vägen stannar bussen i en ort som heter
Djupivogur. Först på isländska och sedan
på dålig engelska meddelar chauffören
att vi stannar här i 25 minuter. Jag, liksom många
andra av bussen passagerare, går in i en av byns
två bensinstationer och beställer "Heitar
pylsa". Det är isländsk varm korv med
bröd som nästan liknar svensk. Undantaget
är att senapen och ketchupen ligger under korven
tillsammans med torkad lök. Det smakar gott och
innan bussen far vidare hinner jag med en liten promenad
i byn. Jag konstaterar snabbt att byn påminner
om alla andra fiskebyar vi passerat.
Bredvid i bussen sitter två
unga tyskar. De har hela tiden varit fascinerade av
det landskap vi passerat, men nu har de somnat. Det
är dock inte lätt att sova någon längre
stund, titt som tätt hoppar bussen till på
den dåliga vägen och väcker alla. Sover
gör inte de två islänningarna längst
fram. De diskuterar fortfarande ivrigt. Efter en dryg
timmes resa från Djupivogur stannar bussen vi
den bondgård och den ene av de två kliver
av.
Natten
i Höfn
Natten skall tillbringas i Höfn, en stad på
Islands sydöstra kust med cirka 2000 invånare.
Tio kilometer innan staden stannar bussen. Det är
en fantastisk utsikt över staden och den stora
glaciären Vatnajökull. Trots att klockan är
närmare tio på kvällen är det ännu
ljust och regnet har upphört. Den sista biten till
Höfn är en enda lång nedförsbacke.
Vi är något försenade efter 30 mil och
sex timmar i bussen.
Jag tar in på stans billigaste
vandrarhem. Innan jag går och lägger mig
tar jag en kort promenad i den lilla staden. Jag träffar
några ungdomar och börjar prata med dem.
Jag frågar vad som händer i staden? De tittar
på varandra och säger samtidigt "I helgen
är det fest" och så ler de.
Sju timmars sömn, lite mat och
jag är tillbaka i bussen. Jag känner igen
en del sedan igår, men de flesta är nya.
Det finns bara några få platser kvar i bussen
när vi lämnar busstationen i Höfn och
börjar vår 48-milaresa till Reykjavik. Det
ä många tyska som igår, men jag hör
även engelska, danska och italienska talas av människorna
i bussen. Inga isländska resenärer syns till.
De flyger nog, tänker jag.
Islänning är dock vår
chaufför, som är ny för dagen. Han är
yngre än gårdagens och ser betydlig trevligare
ut. Till sin hjälp har han en ung söt assistent.
Hon sköter biljetter och passagerarservicen.
Europas
största glaciär
Vägen slingrar sig fram mellan havet och den stora
glaciären Vatnajökull. Det är Europas
största och den är med än 2½ gånger
större än Gotland. Jag läser i min turistbroschyr
att isen på sina ställen är 1000 meter
tjock. Alla tittar fascinerade på underverket,
där den breder ut sig i dalgången. Längst
ned är isen svart av sand och jord, men när
jag längre upp på glaciären är
isen snövit.
Efter 1½ timmes färd sker
vårt första stopp vid issjön Jökulsárlón.
Här "kalvar" Vatnajökull och stora
isblock och isberg flyter omkring i sjön. Det är
en av Islands största turistattraktioner och här
finns självklart restaurang och kiosk med alldeles
för höga priser.
Vi får 20 minuter på oss
att fotografera, men det isländska vädret
spelar oss ett spratt. Det har hela tiden varit sol,
men så plötsligt har molnen ryckt fram och
det börjar att regna. Vår sikt är inte
god, men jag kan tänka mig att upplevelsen blir
större vid vackert väder.
Söker
efter äventyr
Många kliver av här och bussen fortsätter
halvfull. De människor som väljer att turista
med buss runt Island istället för en varm
Medelhavsö är nog speciella. De söker
säkert efter äventyr och upplevelser. Och
visst finns det här, Islands natur är ren
och nästintill orörd.
Många tältar och har kläder
därefter. Fjällrävenbyxor, fleecetröja,
gortexjacka och grova skor är det som gäller.
Självklart drar de omkring på med en stor
ryggsäck också. De riktigt tuffa cyklar runt
ön. Det är 140 mil och tar cirka fyra veckor.
Puh...
Vi lämnar sjön med det konstiga
namnet, men inte Vatnajökull. Den syns länge.
Landskapet vi far genom är fullt av vattendrag
med smältvatten från glaciären. Efter
ett tag blir allt bara grus och vatten - ganska tråkigt
- och vägen bättre, så jag slumrar in.
Isländska orter kan vara svåra
att uttala, som till exempel Kirkjubæjarklaustur.
Det är ett litet samhälle med skola, butik
och hotell. Byn ligger mycket vackert vid nere på
ett slättland mellan bergen och havet. Gräset
är grönt och bönderna har just börjat
höslåttern, men gräset blir inte speciellt
högt. Skörden blir nog inte så bra.
Sterilt
lavalandskap
Jag är mycket hungrig efter närmare fem timmar
i bussen, så när bussen stannar vid byns
kombinerade butik och restaurang beställer jag
självklart "pylsa". Mätt och belåten
åker vi vidare. Jag tittar på kartan och
konstaterar att vägen kommer att gå genom
ett lavalandskap den närmaste tiden. Det är
helt sterilt, med undantag för mossa. Här
och var kan jag se får som går runt och
betar på mossa. Fantastiskt hur de kan överleva
och växa här. Den stelnade lavan är intressant
till en början, men efter 1½ timme är
jag trött på det.
Gårdarna blir allt fler och
gräset på fälten allt högre. Vi
närmar oss Islands riktiga jordbruksområde.
Här arbetar bönderna intensivt med att slå
höet och få in det torrt. På många
åkrar, eller tun som islänningarna säger,
ligger det fullt av vita ensilagebalar. Det är
något som stör det engelska paret framför
mig. Det tycker det stör deras utsikt. De inser
nog inte att de är nödvändiga för
jordbrukarna för att kunna driva sina jordbruk.
På avstånd syns vulkanen
Hekla. Den är snöklädd, men inuti är
den het och kan när som helst få ett utbrott.
Det senaste utbrottet var 1991. Om jag tittar åt
andra hållet kan jag se havet och skymta Vestmannaöarna.
Där var det ett stort utbrott 1973 och alla 5000
invånare fick evakueras från ön. Mirakulöst
omkom ingen.
När vi bara har en timme kvar
till Reykjavik lämnar vi jordbrukslandskapet och
åker upp på en bergsplatå med lava
och jord. Vädret är vackert med en stor sol
på en klarblå himmel när vi skymtar
de höga husen i huvudstaden. Det är inte många
som är kvar sedan i morse, de flesta har valt att
stiga av någonstans längs vägen.
Precis enligt tidtabellen rullar bussen
in på Reykjavik busstation klockan halv sju. Jag
tar min packning och tackar chauffören och hans
assistent för resan. Nu är det dags att upptäcka
Reykjavik.
