Fotboll i Costa Rica – Deortivo Barra Honda

Denna berättelse skrev jag för ett svenskt fotbollsmagasin efter att ha besökt Costa Rica 1995. Jag bodde där i en liten by och mina kunskaper i spanska var till en början begränsade, men man behöver inte tala samma språk för att spela fotboll tillsammans. Efter ett par träningar var jag med i laget, med det coola namnet Deportivo Bara Honda, och fick var med i provinsmästerskapet.

Solen närmar sig zenit, värmen är påtaglig och flaggorna är närmast orörliga på flaggstängerna vid fotbollsplanens lilla omklädningsrum. De sex fotbollslagen har just marscherat in på den gröna gräsmattan och står uppställda framför samma omklädningsrum, där även en publik på cirka 150 människor står och söker skugga. Jag står i laget som gick sist in – Deportivo Barra Honda – och lyssnar på den förste talaren. Det skall bli sex invignigstalare till och jag börjar redan känna mig trött i värmen. Det är invigningscermoni i ett provinsmästerskap i Costa Rica och efter nationalsången skall jag jag spela min första match för laget.

I hela Latinamerika är, som tidigare känt, fotboll mycket populär. Så även i lilla byn Barra Honda som ligger i nordvästra Costa Rica. Här bor cirka 200 människor och det har varit mitt hem sedan två veckor tillbaka. Redan första dagen här såg jag den gulbrända fotbollsplanen och jag insåg också att den användes till betesmark, eftersom vissa rester av animalisk produktion fanns kvar. Jag hade hört mig för om det fanns något lag i byn. Svaret jag fick var att de mest tillbringade sin tid i den kombinerade biljardhallen och baren och att de inte tränade så mycket. Men ett lag fanns det iallafall.

En söndagförmiddag när jag satt och läste en bok på min värdfamiljs lilla terrass cyklade en kille förbi och sade något om fotboll. Jag följde med till den så kallade fotbollsplanen och där spelade 15 killlar i varierande ålder. Jag fick vara med i ett lag och började kämpa. I den 35-gradiga värmen orkar man dock inte springa så länge. Ganska snabbt tog jag en paus för att dricka lite vatten, men fortsatte sedan spelet. Efter en timme var “träningen” slut och allt vi hade gjort var att spela, inga krångliga teknikövningar eller idiotiska “idioter”. Jag fick många klappar på axeln och de verkade nöjda. 

Nu är det två veckor senare och jag står här och väntar på att få spela invigningsmatchen. I morse visste jag inget om provinsmästerskap eller fotbollsmatch, de hade bara kommit och sagt att det var match, och jag skulle med. Resan hit hade bara den varit ett äventyr, de två milen hade vi åkt på ett lastbilsflak. Det var inte bara 13 spelare, utan även andra som var intresserade. Vi var säkert 30 personer som stod och trängdes, men humöret var på topp hos alla. Jag var väldigt glad för att bli uttagen och kände mig nu som en verklig bymedlem, det var bara hoppas att det skulle gå bra.

Fotbollsskor hade jag fått låna av min granne, de var av märket “Piennor”. Annars mest kända för att göra elektrisk utrustning, men hittills kändes de bra. När jag satt i omklädningsrummet och skulle “snöra” på mig skorna kom jag att tänka på benskydd – obligatoriskt i Sverige. Med min dåliga spanska frågade jag om om skydden. Svaret jag fick lydde ungefär; “Ja, det var en kille som hade en gång”. Nog om det tänkte jag, och satte på mig tröjan med nummer sju och sprang ut på planen.

Invigningen var nog viktigare än själv fotbollen, det tyckte nog i alla fall organisatörerna. Vackert hade de sex lagen marscherat runt planen och ställt upp sig på led framför publiken. Där stod vi nu och lyssnade på olika, mer eller mindre, viktiga män som framförde sina fina budskap. Jag förstod att de var påverkade av OS-invigningen. Till slut hissades den costarikanska röd-blå-vita flaggan och nationalsången spelades upp, nu var det snart dags.

Den första matchen som skulle spelas var mellan Le Mansion och mitt lag, Deportivo Barra Honda. Vi sökte skugga för att gå igenom lite taktik. Det diskuterades mycket, men jag förstod lite. Till slut sa de att jag nog blir bra som högerforward, jag nickade instämmande. Snart var det dags för match.

Det är torrt i området, det har inte regnat på två månader och naturen skiftar i gult och brunt. Planen är dock grön efter många timmars bevattning. Planen omgärdas av ett stängsel och utanför det har cirka 200 personer samlats och väntar på matchstart. Det dröjer dock. Något händer och domaren går bort till sekretariatet. Sekunden senare meddelar man i högtalaren stolt att en av spelarna på planen är ifrån “Suiza” – Schweiz. Det är inte första gången dessa länder blandas ihop, men jag bryr mig inte.

Till slut blåser domaren i pipan och matchen är i gång. Spelet är inte vackert, mycket långa bollar till forwards som ofta dribblar bort sig, även jag. Efter ett par “rushar” i värmen är jag ordentligt trött och törstig. Jag inser att jag nog för spara på krafterna för att orka i 90 minuter. Jag tänker också på USA-VM och svenskarnas match i Dallas, jag börjar förstå. Det är jobbigt att spela när det är varmt. Här är det 35 grader i skuggan, i solen ännu varmare. Jag är tacksam för de små vindpustar som kommer ibland och svalkar mitt ansikte.

Efter en kvart är gör motståndarlaget 1-0. Jag börjar ana vart det hela skall sluta. I halvlek är det fortfarande 1-0, och spelet har inte direkt imponerat mig. Min insats är inte heller den bästa, men jag får beröm ändå. Efter några minuter av andra halvlek får vi straff. En klar “hands” av en försvarsspelare. Min forwardskollega gör inga misstag utan rullar in bollen bakom målvakten. 1-1, och vi är med i matchen igen.

Bredvid planen finns en bar och dit förflyttar sig allt fler av publiken. Klockan är ett och Costa Ricas populäraste klubblag Saprissa spelar en direktsänd match i TV. Laget leder den högsta divisionen och har många landslagsspelare. De spelare som i VM i Italien 1990 vann mot Sverige. Det är ett kärt ämne att diskutera med mig. Det var landets första VM och man nådde åttondelsfinal, en stor framgång. Ännu idag kan de visa matcherna som landslaget spelade för fem år sedan. De flesta känner även till Sveriges framgångar i USA-VM, och det känns för mig roligare att diskutera. 

I min match är det jämt, vi har de bästa chanserna men motståndarlagets målvakt är duktig. Jag har även haft några chanser, ett skott som målvakten tog samt en nick som gick över ribban. Efter cirka 20 minuters spel skall dock min chans komma, och jag tar den. Vår vänstermittfältare får bollen, dribblar bort några motspelare och slår ett inlägg. Bollen studsar med hög fart in i straffområdet. En försvarare försöker slå undan, men missar. Likaså målvakten. Plötsligt kommer den rakt emot mig. Jag står två meter från mållinjen med hela målet framför mig. Jag är alldeles fri, i mitt huvud far tankarna, jag måste göra mål. Med min högra fots bredsida styr jag bollen. Styr bollen in i mål. 2-1, vi leder.

Full av lycka rusar mina medspelare mot mig. De klappar om mig och säger ord som jag inte förstår. Inom mig får jag en underbar känsla, en obeskrivlig känsla. Jag har gjort mål och vi leder, jag kan bli matchhjälte. Hjälte i en obetydlig fotbollsmatch, långt ifrån de stora arenorna och de miljoner av pengar som finns inom världsfotbollen. Men för oss, vi spelare i denna match, är det viktigt. Viktigt att kämpa och vinna. Vi ger allt. Därför är det skönt för mig att göra detta mål.

Min titel som matchhjälte försvinner snabbt. Några minuter efter mitt mål gör de 2-2. Vår lagledare är ursinnig och skriker till vår backlinje hur de skall bete sig. När jag springer för att dricka vatten förklarar han för mig att jag skall göra flera mål. Jag nickar instämmande. Det blir dock inte några fler mål för mig eller i matchen. De sista minuterna är alla trötta och tempot avtar, den enda som håller igång är vår skrikande lagledare.

Turneringens regler säger att en match inte får sluta oavgjort. Därför blir det straffsparkar som kommer att avgöra. Andra lag står och väntar på att få spela, det är ont om tid. Det beslutas att varje lag får slå en straff. Vår innermittfältare kliver fram och slår lugnt in vår straff, vi leder återigen. Publiken från baren inser antiklimaxet i matchen och återvänder från TV-matchen. Vår målvakt gör sig klar och domaren lägger bollen på straffpunkten. Motståndarlagets spelare tar ansats, klipper till bollen som studsar i den högra stolpen och ut. Målvakten gör segertecknet och jublar. Lagledare skriker ännu mer. Vinst i första matchen och vi är med i tuneringen.

Vi lämnar planen snabbt, två andra lag skall spela. Jag får klappar på axeln när jag står i kön för att köpa en kall och välbehövlig dricka i baren. En del börjar samtala, och jag försöker svara på dålig spanska medan hela laget går mot omklädningsrummet. Stämningen är hög, trots att vattnet är slut och det inte finns möjlighet att duscha. 

På lastbilsflaket åker vi tillbaka till vår by och vi kan komma tillbaka med hedern i behåll. Det sjungs och skriks, glädjen är hög. Nu finns något att fira i baren under hela kvällen.

FOTNOT: Totalt blev det tre matcher för mig i Deportivo Barra Honda. Det blev två vinster och en förluster och jag gjorde totalt tre mål.