En resebetraktelse som jag skrev i januari 1993. Jag besökte Egypten mellan den 26 december 1992 och 5 januari 1993. I tre månader före hade jag bott och arbetat på en kibbutz nära Jerusalem i Israel. Jag besökte även Sinaihalvön ett par dagar i november 1996.

Från en klar blå himmel skiner solen ner på det lilla torget. På ena sidan av torget finns den vitmålade stationsbyggnaden, den är gammal och den vita kalken håller på att ramla av på många ställen. En gång hade den säkert varit ny och vacker, stadsborna hade nog varit stolta över sin station. Det var ju järnvägen som tog hit alla turister och visst var det fint med en präktig station, men nu var den ful och anskrämlig. Mitt på torget möts fem gator i en stor korsning. Därifrån hörs hela tiden bilarnas oljud, alla vill ju fort fram och tydligen tror de att det går fortare om de använder sin tuta. Bilarnas oljud varvas med musik från en försäljare som står tjugo meter från oss. Han försöker sälja allt till de turister som passerar, det är många som går förbi men få stannar. Bäst går nog kall läsk, för det är varmt så här dags på eftermiddagen. På andra sidan torget finns fler försäljare. Där kan man köpa mat, blommor, mattor och möbler. Troligtvis vänder sig dessa försäljare mer till stadens egna innevånare, men vi ser även turister som spatserar omkring i vimlet av stadsbor. Vi har just betalt vår nota i en av de många resturangerna  runt torget, maten smakade bra och priset var överkomligt. Vi begrundar människorna och allt liv kring torget, man skulle kunna sitta här i timmar. Hela tiden händer något, vi måste dock snart lämna resturangen, torget och staden - Luxor i södra Egypten. 

Till sist reser vi oss upp, tar vår packning och tackar personalen. De hälsar tillbaka och säger att vi är välkomna åter. Vi går mot stationen, men blir hindrade av försäljaren. Han är ivrig och vill sälja sina saker, vi tittar lite men går sedan vidare mot den slitna stationsbyggnaden. Vi går genom huset och ut på perrongen, plockar fram biljetterna. Där står att vårt tåg skall gå från perrong tre, tiden är klockan 16.00 och destinationen är Kairo. Vi ställer ifrån oss vårt bagage och sätter oss till rätta. Det är en andra-klassvagn och där sitter redan fem egyptier. De tittar på oss hela tiden och verkar mycket nyfikna på vad vi gör och inte gör. Plötsligt rycker det i hela tåget och det åker i väg lite sakta, om femton timmar väntas vi vara i Egyptens huvudstad. 

Vagnen är smutsig och skitig, värst är fönstren, man kan knappt se ut igenom dem. Men vad gör det, snart går solen ned och då kan vi ändå inte se något. Men det lilla vi kan se är fantastiskt. Gröna fält med sockerrör, majs och palmer blandas med hus här och var. På avstånd kan man se öknen som breder ut sig, men tack vare Nilen finns här ett växtrike med sådan grönska. 

Vi hade varit i Luxor i tre dagar, och upplevt mycket där. När vi kom till staden hade vi närmast blivit "överfallna" av hotellägare, som ville att vi skulle bo just på deras hotell. De räknade upp alla deras fördelar, alla lät verkligen som lyxhotell. Men priset sade oss att det inte var hotell med så hög klass som utlovades. Så här höll de säkert på varje dag året om, det var ju viktigt att ha sina rum uthyrda. Vi var bara två av hundratusentals som kom hit varje år, men ändå verkade det som om vi livsviktiga för varje hotellägare. Som de tio små neger pojkarna hade en efter en lämnat oss, till slut var det bara två kvar. De hade en intensiv kamp om vems hotell som var bäst, för att få oss som kunder. Den ene var en äldre kraftig man, i hans mörka ansikte syntes nästan bara hans stora vita ögon. Han var klädd med stilig kavaj och byxor och han gav ett intryck av att vara en ärlig man. Han liksom de flesta egyptier pratade lite konstig engelska, de kunde inte riktigt uttala "T". 

Duktig på engelska var däremot den andre hotellägaren som var intresserad att hyra ut rum åt oss. Han pratade lite bättre och snabbare engelska, kanske hade han gått i skola och lärt sig engelska. De flesta hade nog lärt av turister och läst hemma. Han var yngre och hade lite ljusare hy. Han var lite mera traditionellt  klädd, med en stor skjorta som gick ner till fötterna. Detta var den vardagliga klädseln för egyptiska män, speciellt på landsbygden förstod vi. Hela tiden hade vi försökt spela lite ointresserade, samtidigt som vi verkligen behövde ett hotell. Efter en slutlig kamp mellan de två, följde vi med den äldre mannen till hans hotell. Hans fem minuter gångväg blev närmare tio minuter, men vi ansåg hotellet vara värt sitt pris och vi sov snart. 

En dag  hyrde vi cyklar och tog båten över till andra sidan av den stora floden. Enligt hotellägaren hade man länge funderat att på bygga en bro, men pengar fattades menade han. Vi cyklade ner till kajen där en färja åkte skytteltrafik. Den var gammal och rosten syntes mer än den gröna färgen som en gång hade målats på den. Vi låste cyklarna, som uthyraren så strängt hade sagt, och gick upp på övre däck för att njuta av utsikten. På färjan trängdes egyptier tillsammans med turister med solglasögon, kamera runt halsen och karta i höger hand. På andra sidan fanns historiska platser och fantastiska byggnadsverk och det blev en dag som vi länge skulle minnas.  

Vi hade bott på hotellet i tre nätter, men denna natt skulle vi tillbringa i vagn sju på väg till Kairo. 

Det börjar bli mörkt utanför och ljus från hus rusar förbi vårt skitiga fönster. Vi ser att det är många hus som inte har elektriskt ljus utan riktiga eldar brinner inne i husen.  Kanske är det kallt därute. Inne i vår vagn är det dock varmt och vi sitter och läser våra svenska böcker och hör svensk musik från våra freestyleapparater. Varje kvart kommer en kypare som erbjuder oss drycker av allehanda sorter. Han frågar alltid oss lite extra, eftersom de andra fem i vagnen försöker sova och inte ville bli störda. Efter fyra timmars färd genom en mörk jordbruksbyggd förändrades utsikten från fönstret till en ljus stadsbebyggelse. 

Tåget rullar in på ett stationsområde och stannar. Dörren öppnas och den så förut lugna tågkupén fylls av människor som söker efter sin plats. De pratar och diskuterar högt med varandra, men efter ett tag är alla på plats och alla platser är upptagna. Nu får vår kypare fart på försäljningen med sina drycker. Den första halvtimmen med de nya resenärerna är högljud och stimmig, sedan blir de trötta och de flesta somnar. De flesta verkar, men inte jag. Jag försöker med alla ställningar men inget kändes bekvämt. Så här sitter jag och hör snarkningar. Dofterna från alla människor undgår mig inte heller. Jag tittar ofta på klockan men konstaterar att tiden nästintill står stilla, ännu tio timmar tills vi skall vara framme vid resans mål. Jag funderar på mycket och många tankar flyger genom mitt huvud tills även jag somnar i min stol på väg till Kairo....